så var sista dagen kommen, den dagen ingen längtade till.. vi vecktes runt halv 6/6, då skulle allt göras iordning. stugorna tömdes, all packning skulle ner och allt skulle ut. vi åt frukost en sista gång, alla satt nästan helt tysta, det var inga glada rop och sjungande till musik och sånt som det varit alla de andra dagarna. nej allt var annorlunda. ingen ville lämna fenix, sin häst, kompisarna och ledarna. men vi kom efter ett tag på att eftersom att det faktiskt är vår alldra sista frukost, och måltid över huvud taget tillsammans så måste vi göra denrolig. så vi körde cupsong hela bunten, några sjöng, andra körde takten med mugar. skratten kom fram igen och vi var ett gäng glada tjejer som sen lämnade resturangen.

 

så var det på med vita ridbyxor, fenixtröjan och ner för att hämta hästarna. happy blir man när ballerina faktiskt kom och mötte mig denna dagen, sista dagen.. det var verkligen obeskrivligt. en lägerhäst lixom.. hände exakt samma sak förra året med mary. då blev ledarna riktigt chockade! detta året såg dom nog inte ens det, men det var stort för mig ändå.

 

stod sen och borstade i timmar, borstade och borstade. 2 timmar tror jag vi stod där, men plötsligt va det dags att sadla, tiden bara sprang iväg! ballerina fick vita benlindor, hon va så fin i dem, det passade henne som handen i handsken. uppsittning och dags att rida fram. vi red en liten runda ut i skogen. förbi hagen lägerhästarna gått i över natten, förbi fölen, förbi unghästarna, runt om nån annan hage och tillbaks igen. vi red där i ett långt led, sjungamde på fenixlåten. red sen ner i hagen och travade fram dom lite mer innan det var dags att rida upp på banan.

 

Föräldrar, släkt, vänner, syskon, fotografer, alla eleverna till nästa läger och deras familjer, ALLA satt i publiken. 31 barn och alla hade familj och bekanta där... musiken spelade och vi red i en parad med flaggor och sånt i ett långt led två och två.

 

efter det var själva uppvisningen igång, där va många olika sorters tävlingar, bland annat hoppning, staffet och massa sånt. det ända som mer var uppvisning var dressyren, vi red en kadrillj som vi tränat till med musik och allt. det var jätteroligt.

 

när allt var slut var det dags  för sista paraden, klänningar skulle på, flaggor upp, musiken på och hela ledet in igen, en allra sista gång... tanken på att det var sista gången man satt på sin häst slog en flera gånger, men under uppvisningen fanns det inget annat att göra än att vifta bort den tanken som en irriterande fluga. men i sista paraden klarade man inte den tanken mer, och det var nog inte mer än en handfull personer som klarade av att håla tårarna inne när vi saktade av till skritt och musiken börjar spela "adios amigos, adios min vänn, vi kommer aldrig mer träffas igen"...

 

att rida ner och ställa sig framför stalletmed hästarna och ledarna håller sitt lilla tal, ush och fy.... tårarna rann på ALLA, ingen ville hoppa av. men till sist var man tvungen... så vi gick bort till fontänen och satt där en stund, ballerina drack och jag satt bara och tittade på henne. hon tyckte inget va konstigt, allt va nornalt för henne...

 

efter att vi tagit av hästarna all utrustning var det samling vid hingststallet. alla fick diplom i tur och ordning och sen säger ledarna ungefär såhär: "tack för denna veckan, vi har haft jätteroligt och jag hoppas ni har haft lika kul, men nu är läger 3 faktiskt över..."

 

det blev kramkalas och gruppkram med ledarna och allt, sen fanns det bara en sak kvar att göra, et värsta av allt, säga hejdå till sin häst. fast jag hade faktiskt 2, för även om jag bara red mary drygt 2 lektioner så betyder hon jättemycket och jag skulle inte kunna lämna fenix park utan att säga hejdå till henne också... långt om länge, när man till slut lyckades slita sig så var det dags att åka hem..