Satt med mamma och pappa idag och pratade, om allt. Min utveckling - på hästryggen framför allt, men även mycket annat. Allt slutade i tårar, flera gånger om. Jag har tänkt mycket på det på sistone... På Det med stort D.

Det är jobbigt, tankar snurrar runt i huvudet, men hade helst bara velat blåsa iväg dom och aldrig mer veta av dem. Aldrig. Tyvärr oundvikligt för min lilla tonårshjärna antar jag.

Vad jag var med om sommaren 2012, då när jag avlivade Saga, det har gett mig en annan uppfattning om livet. Det har förändrat både mig som person och mitt sätt att tänka och agera. Jag insåg hur verkligheten är, och hur vi faktiskt måste göra uppoffringar ibland. I min flod av sorg, saknad och tårar fick jag chansen att verkligen hitta mig själv.

Den gamla Linda var som bortblåst, långt bort till ingenmansland. Jag totalförändrades. I stället kom en ny Linda fram, den Linda som ni på senare tid har lärt känna. Jag. Den verkliga jag. Inte en avbild av någon annan.

Mitt liv är inte en dans på röda rosor, men jag har det otroligt bra!

Den personen som säger till mig att livet svävar på rosa moln och allt är perfekt, den ska jag peta ut ögonen på. Låta dom tänka om... helt. Ingens liv är perfekt, men allas liv är bra på olika sätt. En del har fler positiva sätt och en del har fler negativa sätt att ta itu med livet. Men vad man än har, och vad man än måste göra, så ska man alltid göra det bästa av situationen. Och det bästa av livet. Det är inte alltid lätt, det har jag fått smaka på, men jag har oxå får så otroligt mycket positivt! Jag kan säga en negativ sak, och för att det i slutänden ska gå jämt upp så tror jag att jag måste säga minst 500 positiva saker per negativ sak. Minst.

Sen tror jag det är fel att säga att något är negativt, så jag tar tillbaks det ordet. Allt händer av en anledning. Att man känner sorg eller ilska just då är naturligt, och även under en LÅNG tid efter. Men man måste fortfarande säga till sig själv att gjort är gjort och det går inte att ändra på. Än så länge så har man ingen tidsmaskin i hemmet, men vänta några tusen år så kommer det, jag lovar ;)

Nu kom vi in på en annan bana än var jag började, så vi hoppar tillbaks dit.

Vi diskuterade vad vi borde göra, för att fixa det, ja ni vet; " 'Det' med stort D". Kom fram till lite olika förslag, och allt ska försöka genomföras så snart som möjligt hoppas jag. Men det var jobbigt, och ögonen täcktes titt som tett av tårar som låg och brände innanför ögonen. Till sist gick det inte mer, och tårarna föll...

Det mesta handlade om framtiden, nä ALLT handlade om framtiden. Jag är en liten mes med sånt, börjar gråta direkt. Men jag tror det är en del av den nys Linda ni har fått lära känna, för sån var jag inte innan.

Men sen var detta ett känsligt ämne, och då blir det lätt så, att tårarna bränner bakom ögonen.

Så, skönt att skriva av sig lite. Rensa tankarna. Nu ska jag ta och hoppa i sängen. Godnatt <3

En sak jag fick lära mig i somras... Och jag hade helt rätt om mina vänner; dom är underbara <3