Tror jag släpper det imorgon... Allt. Ni s...

Tror jag släpper det imorgon... Allt. Ni ska få veta allt, men än så länge har jag inte orkat prata om det. Jag skrev till er att jag inte kommer berätta det förrän jag har landat i mitt liv igen, men det inser jag nu att det kommer ta lång tid. Men ni måste få veta, det är en del av mig som saknas, men vet inte ni det så kommer det att bli ännu tuffare. Att undanhålla det från er är nog inte rätt taktik längre, det var det i början, men nu känner jag mig redo att berätta det . Imorgon. Jag är jättetacksam för att jag har mina vänner, som alltid finns där för mig, stöttar mig och pushar mig. Det är vänner jag fått för livet, älskar dom verkligen, dom är underbara! Och att ha dom i närheten får mig att känna trygghet, oavsett vad som än händer! Men sorgen finns där ändå, och det kommer den alltid att göra. Det kan ingen ändra på, inte ens en ängel... Men detta är den verklighet vi lever i tyvärr. Nä ush.. Nu får vi tänka på annat, annars kommer tårarna igen. okej, min dag: lastade Calle och körde till Madde för att rida it en sväng. Otroligt mysigt! Nja.. Nästan hela tiden. Han stack med mig en gång, satte av i full galopp. Men jag fick stopp på honom efter en liten stund. En del bocksprång oxå innan han satte av, men jag satt på hela tiden. Annars gick det bra. Jo förresten, han blev rädd för en motorcykel en gång, så då blev det oxå lite bockningar och lite galopp där oxå, men annars en chill runda. Skönt att få tänka på lite annat, det behövdes verkligen. Kul att träffa Madde oxå, det var länge sen! Sen lastade vi och körde hem. Packade ut sakerna, fixade stallet, duschade och åt, och här är jag nu. Tänker på livet, tänker på DET. Är glansig i ögonen... Allt är upp och ner, vet varken ut eller in. Rutinerna trodde jag skulle hjälpa mig lite iallafall, men dom ändrades oxå, allt ändrades, ingenting är sig likt. Känner hur kinderna blöts ner av mina tårar nu när jag skriver. Allt är suddigt, torkar bort tårarna som envist kommer tillbaks. Kan inte skriva mer nu, set knappt tangenterna. Men vi hörs imorgon, nu ska jag försöka sova. Godnatt



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

LINDA LÖFVANDER

här kan du följa mitt innehållsrika vardagsliv tillsammans med mina fyrbenta vänner!

RSS 2.0