Nu kommer allt                                          som ni inte vet. Bilden säger allt, det är inte många av er som vet, bara mina allra närmaste vänner och familjen såklart. Men allt kommer här och nu. Jo, såhär ligger det till. I torsdags när vi skulle ta in hästarna upptäcker vi att Saga inte mådde bra, vår gissning var kolik. Sp vi ringde veterinären som var hon oss lite över 12 på natten. Fram tills dess hade vi bara ägnat oss åt att hålla henne i rörelse, gå med henne i ridhuset. Hon undersökte Saga och sa att det hon kunde göra på plats hemma hos oss, kunde inte rädda henne. Hon var så pass dålig. Så vid halv 3 på natten lastade vi och körde upp till Helsingborgs Djursjukhus, var framme en timme senare. Där undersökte dom henne, och dom kom väll fram till ungefär samma sak som veterinären. Att hon var väldigt sjuk, men med övervakning över natten så fanns det en chans att det skulle bli bättre. Så med kinderna blöta av tårar, lämnade vi henne med dropp där över natten. Vi var inte hemma igen för än halv 7 på morgonen, så klockan 7 somnade jag. Sov oroligt och drömlöst den natten. 3 timmar senare vaknade jag igen,  av att pappas mobil ringde utanför min dörr. Jag förstod direkt att något var fel, så snabbt på med kläderna och ut i bilen! Denna gången körde vi dit utan transport, för beskedet vi fick var att det inte gick att rädda henne Gick in till henne i boxen, och hör för sista gången en svagt försök till en gnäggnig. Satte mig hos henne, och hon la huvudet i min famn, precis som om hon förstod vad som skulle hända. Jag satt där och pratade med henne, min allra första egna ponny, min älskade ponny, underbaraste, sötaste snällaste ponnyn som någonsin existerat! Hon hade bara några minuter kvar av litet, och dom sista minuterna blev våra. Mina och hennes, tillsammans.  Men att sen se veterinären komma mot oss för att prata, och försöka lyssan var svårt. Jag ville verkligen inte höra vad han hade att säga, ändå kunde jag inte undgå mig att lyssna. Det han sa krossade mig totalt, aldrig mer vill jag höra om det. Att sitta där med sin alldeles egna ponnys huvud i famnen samtidigt som man hör honom säga att det finns inget som hade kunnat rädda henne, oavsett priset. Inte ens en operation hade hon klarat, även fast vi inte var villiga att göra en operation. Att veta det; "inte ens en operation hade kunnat rädda din häst" tog all min kraft ifrån mig, den lilla jag hade kvar. Så en sista gång sa jag godnatt till min ängel, pussade henne hårt, kramade henne tusen gånger om och sen vände för att aldrig mer se henne igen. Det var fruktansvärt. Tog grimman med mig hem... Nu väntade en timmes bilresa med tårar rinnandes ner för mina redan blöta kinder hem, kunde inte sluts gråta. Kom hem och gick ut i stallet, för att se hur killarna hade det. Släppte ut dom, som hade fått stå inne halva dagen. Så kom grannen körande ute på vägen med likadan transport som vi, och det första Calle gör när han ser den  är att gnägga och hoppas att det är Saga som kom hem. Fortfarande väntar man sig att se 3 hästar i stallet när man kommer dit, man bara önskar att alltihop var en hämsk mardröm, att man ska vakna upp på morgonen och allt har då bara varit en dröm. Men än så länge så har det inte hänt. Men jag har mina Otroligt fina vänner, som alltid finns där! Älskar er! <3 en av dom var ni hört om här innan, och det kommer det förhoppningsvis bli mer av, så underbar som hon är! Gick in på hennes blogg och läste det finaste jag någonsin läst! Blev riktigt rörd av att läsa det,  ni kan oxå läsa det här: www.annelieakesson.blogg.se hon är som en syster, som alltid finns där och alltid stöttar! Läs hennes blogg, ni kommer inte att ångra er!  Nu ska jag sova, och hoppas på att vakna imorgon och inget av detta har någonsin hänt. Just a dream...