Gud detta året har inte varit bra för djurens del. Vi lämnade 2011 med 8 djur, nu har vi bara 4. Idag hittades en av våra 2 kvarvarande katter påkörd på grusvägen hemma hos oss. Vi vet dock inte vem som körde på honom för det kör ganska många bilar där.

Detta året har vi förlorat Fläckis, en väldigt speciell katt som inte litade på många personer, men jag lyckades binda ett väldigt kraftigt band med henne som brast när hon blev så sjuk att det inte fanns något att göra för att rädda hennes liv.

Sedan var det Snäckan, de andra katternas mamma som fick åka upp till himmeln en mulen sommardag i juli, då hon på 2 dagar magrat så man såg revbenen på henne och hon varken åt eller drack. Detta var samtidigt som Pappa och jag var i Skara, så mamma var ensam hemma. Hon ringde Christel, (min syster och fd ägare av alla katterna) så hon kom ut och tillsammans åkte dom in till stan för att låta henne somna in en gång för alla.

Drygt 2 månader senare var det min älskade lilla ponnys tur. Hon insjuknade på bara några timmar, och det fanns inget att göra för att rädda henne. Vi gav henne en chans över natten på Helsingborgs Djursjukhus med dropp och ständig övervakning. Men hon blev allt sämre så vid 11 nästa morgon satte pappa och jag oss i bilen efter 3 timmars sömn för att träffa henne en sista gång innan även denna lilla prinsessa somnade in.

Nu har det gått en och en halv månad sen Saga och idag kom någon och knackade på vår dörr. -hej, det ligger en påkörd katt på vägen. Va f*n, inte en gång till! Pappa och Bengt (vår granne) gick ut för att kolla om det var vår katt eller någon annans då det springer mycket andra katter också här, men mycket riktigt så var det Noggi pappa kom bärande på. Han var överkörd rakt över huvudet men levde fortfarande. Här, precis som innan så fanns det inget att göra. Så återigen har förlorat ett djur här på gården.

Detta är tyvärr verkligheten för alla med djur, men en riktigt sorglig verklighet som man bara vill slänga åt sidan för att plocka fram fantasi-livet och leva det istället. Om det ändå hade varit så lätt.

Men detta är det liv vi på sätt och vid valt att leva, och när man skaffar djur så är man alltid i sitt undermedvetna medveten om att det slutar nästan alltid lika illa. Lika dramatiskt. Lika ledsamt. Lika sorgligt. Man vet om det, men man vill inte tänka på det.

Något jag lärt mig genom detta är att man har olika band till olika djur. Det innebär inte att man älskar dom olika mycket, men man reagerar alltid lite starkare på vissa. Som Saga, det tog jag väldigt hårt. Jag kan fortfarande inte efter en och en halv månad låta en dag passera utan att tankarna riktas mot Saga. Hon stod verkligen upp för sitt namn, hon var som en saga som man aldrig ville skulle ta slut. Men precis som alla sagor så hade även denna ett slut. Ett slut som blev allt förutom lyckligt.

Även med denna lilla krabat vid namn Noggi fick ett sorgligt slut på ett fint liv. Han har såvitt jag kan minnas aldrig varit sjuk eller skadad. Han har levt livet fullt ut. Men att det skulle sluta här var det väll ingen som kunde ana. Det är ofattbart att sånt här händer, men när olyckan väl är framme så får man försöka se det ut djurets perspektiv "vill jag leva, eller har jag för ont?". Tråkigt men sant.

Men bortsätt från det dramatiska slut man oftast får, så får man innan flera underbara år tillsammans med sin vän. Minnen för livet.

Jag älskar alla dessa underbara djur, vänner jag aldrig glömmer, dom finns alltid i det förflutna. Det är en plats dom aldrig lämnar. Inte heller mitt hjärta. Dom finns där, bara på ett annorlunda sätt. <3

R.I.P Noggi