jag satt och red där på mina alldeles försmå shettisar för bara ca 2 år sen, utan resultat för att bli en bättre ryttare. klart att det var kul att rida dom oxå, men jag kännde att jag behövde ngt annat att jobba med, en större utmaning, en D-PONNY.

det var då, för ett och ett halft år sen som vi började leta efter en D-ponny. vi provred först 2 hästar, men ingen av dom kändes riktigt rätt. den första vi provred hette Cabana, sto på 148 cm, 8 år, otroligt fin och jättemysig... I SKRITTEN. så fort jag skulle börja trava henne så satte hon av i galopp och jag tappade all kontroll, hon började bocka, tror även att hon gjorde någon bakut-spark mitt i hela alltet. jag blev rädd, skockad och tappade mkt självförtroend vid den provriddningen. ändå hade jag kännt innan vi gick in på banan att DETTA ÄR RÄTT. -nej... jag vågade inte ens skritta den hästen själv, så den snälla systern som man har gick med mig några varv runt ridbanan. nej ush.. inget för mig... :/ denna häst ligger fortfarande ute till försäljning....

redan samma dag ringde vi på en annan häst. detta var ett Hafflinger-sto som ännnu bara var 4 eller 5 år gammal. dom bad oss att komma samma dag om vi hade möjligheten, och det är väll klart vi hade!! vi körde långt för att prova denna ponnyn som jag just nu tappat namnet helt på. en pigg liten varelse som bara var 143 cm hög och ej slutmätt. red henne i alla gångarterna, men me stor försiktighet med tanke på min förra lilla händelse när jag red Cabana. detta var en underbar häst, men för kraftig för min smak. hon var dessutom fortfarande unghäst och  var inte inhoppad. det blev ett nej även här. så vi tackade för oss och åkte hem.

det gick 2-3 veckor och så ropade mamma på mig utifrån vardagsrummet. jag gick ut och satte mig bredvid henne vid datorn och pappa satte sig i en stol mitt imot. hon visade mig den finaste varelse jag någonsin sett, en underbar ponny. allt i anonsen lät perfekt! RING RING RING skrek jag till pappa med mungiporna uppe vid öronen, och pappa ringde :D när lördagen äntligen kom begav vi oss mot skivarp laddade för en provridning. vi mötte ägaren, pratade en liten stund och begav oss mot hagen med grimskaft i handen. jag fick själv gå in i hagen och hämta honom, den finast ponnyn mina ögon nånsin sett. jag red honom i skritt trav och galopp, hoppade lite och fick en liten privat lektion i slutet. jag red på en ängel!

6 dagar senare hämtade vihonom, Carl-Filip hette han, "Calle". 148 cmhög, skimmel, 18 år. det ända som fanns inom mig var LYCKA. med hjälp av Calle ha jag byggt upp mitt självförtroend efter Cabana igen. men jag har även tappat det, när jag red Calle en sommardag för ca ett år sen. sakta byggde vi upp det igen, denna gången TILLSAMMANS MED HONOM. vi har inte bara förbättrat MITT själförtroende, vi har skapat ett nytt oxå... VÅRT.