red ut på calle idag.såååååhääär lyclig var jag. helt underbar barbacka runda i skritt trav och galopp!! red med ett leende större än kinesiska muren. det var det bästa på LÄNGE, eller kanske någonsin! men sen kom det som förstörde allt. både ridturen, minnena från turen, skratten, galopperna längs åkerkanten, den mysiga skritten och studsiga traven. ALLT var helt underbare, tills...

jag hade ridit nästan hela rundan, var kanske 500 meter hem. skrittar av honom, men plötsligt sätter han av i galopp. jag var på väg av, men så kaster han sig på det hållet som jag hängde på, och kom upp igen. för en sekund trodde jag faktiskt att jag skulle klara det, sitta kvar på honom och få stopp på honom. men nä. han gör ett jätte-bocksprång och jag sitter frame på halsen.

allt detta gick så snabbt så det var först nu pappa han reagera. han gick en bit bakom mig, så han kunde inte göra något men jag hjör honom ropa "ta tag i honom!!". men det var redan försent, för en halv sekud senare var jag någonstans mellan Calles rygg och marken.

sen, helt utan aning om vad som först hade hänt låg jag där på marken, visste inte om jag levde eller va död, skadad eller hel. hade verligen INGEN ANING.insåg att jag levde och satte mig upp, såg min häst försvinna ut på fältet i full galopp. jag reser mig upp, jag är hel! nästan... lite ont i svanskotan, annars... I´m fine.

men detta är verkligheten inom ridsporten, just face it. men man ska ju trilla av 100 ggr innan man är en riktig ryttare, ellerhur? nja... jag tror inte riktigt på det. klart att man får erfarenheter av att trilla av, men man är väll en bättre ryttare om man har balansen och kollen på hästen, ellerhur? aa, jag tycker iaf det.

men ska sova nu, godnatt